--
Ngt att läsa för den som är sugen :)
Jag borde börja skriva igen! Har inte skrivit ngt efter jag slutade skrivkursen i februari :o
Enyoj :)
Arbetslös
Hopplösheten är gruskornen på dörrmattan. Hopplösheten är stekfettet mellan spisplattorna. Mattan piskas att gruset omringar. Spisen gnuggas att nagelband spricker. Svordomar och svett ger ett par timmar. Men sedan sparkas nytt grus in och fettet bildar en ny stekhinna.
Moln som drar förbi utanför fönstret, träd som tappar löv, parkbänkar som målas om, de förändras, de är på väg.
I hemlighet vaknar jag, alltid, alla trehundrasextiofem dagar om året. Men det är det ingen som vet. Jag låtsas att jag är sjuk, att läkarna är inkompetenta, att jag lider av vakensvårigheter. Täckets nedre del kasar ur påslakanet nätterna igenom, för ett par månader sedan hade jag rest mig upp, skakat rätt täcket, gett digitaltiden en morgon, startat radion och ätit en nyttig frukost. Nu orkar jag knappt ta upp kudden som ramlat ner från sängen. Ofta fryser jag, men ibland pumpar rastlösheten att mina vener nästan spricker. När det händer städas, tränas och sminkas det. Jag skapar mig ett hopp som sedan dör lika snabbt igen. Jag går ner i vikt, utan att egentligen veta varför. Jag äter ju, ibland. Rullgardinen är nerdragen tjugofyra timmar om dygnet. Ibland ringer mobilen eller dörrklockan men sen är det stopp. De enda som kommer in är de med egen nyckel, mamma och syrran. Ibland ger de mig styrka. Som en känsloomväxling i min bubbla. Ibland blir vi ovänner efter fem minuter. Jag har slutat gråta, slutat känna. För vad finns det att känna? -Ingenting.
Om sju minuter skjuts posten in genom brevinkastet. Jag behöver inte titta på klockan för att veta. Jag bara vet. Men kommer jag orka? Orka ta mig ur min passiva dimma och vrida på anklarna. Kylan av det kalla golvet kommer att smärta mina sömndrunkna fötter. Utan att öppna ögonen, utan att dra upp rullgardinen kan jag känna solsken. Ovanligt, november är mörker. En beröring mot halsen. Hallucination. Jag måste snart röra mig annars kommer koman att bryta sig in. Jag ska hämta posten när den kommer, punkt slut.
- Ally, du lever. Se på mig.
Koma, ta mig nu! Främmande röster i min bubbla. Omöjligt.
- Ally!
Igen. Jag öppnar ögonlocken sakta, rädd för att det inte är en av mina drömmar. Ett gigantiskt kvinnoansikte. Jag kniper med ögonen, detta är inte min dröm.
- Ally. Jag ska hjälpa dig tillbaka. Men om det ska fungera måste du vara här med mig.
Hon ler mjukt och hennes hår luktar citronblommor. Posten landar på dörrmattan. Tårna brinner av kyla när de möter golvet att blodet pulserar. Men posten ska hämtas!
Julia.C.Johansson
